Familj: Succineidae, Bärnstenssnäckor

Beskrivning: Bärnstenssnäckor har högervridna, långsträckta skal, 6–25 mm höga. Skalet är tunt och skört, har få vindlingar som snabbt tilltar i höjd. Den sista vindlingen är mycket större än de övriga. Skalens form och färg är sällan tydligt artskiljande karaktärer, så artbestämning kräver ofta genitalieprerparaton.
Bärnstenssnäckor är landlevande, men kräver hög luftfutighet. Därför finner man den ofta i strandvegetation etc. Det finns endast fem svenska arter, men de är faktiskt fördelade på fem släkten.
Större bärnstensnäckans, Succinea putris, skal har en smalt utdragen spira. Sista vindlingen är mycket större än de föregående och tydligt välvd i mittendelen. Mynningens höjd är ca 3/4 av skalets höjd, som kan bli upp till 25 mm långt. Skalet är tunt och halvgenomskinligt, oftast ljust brunt eller gulbrunt, ibland mörkare. Större bärnstenssnäcka är vanlig i alla slags våtmarker, utom de allra fattigaste.
Bärnstenssnäcker, f.a. Succinea-arter angrips ibland av en parasitisk plattmask, Leucochloridium paradoxum, vars primärvärd är fåglar. Snäckor som äter fågelbajs infekteras av plattmaskens larver. Dessa söker sig till snäckans ögonstjälkarna, som svullnar upp, blir gröna, och ser ut att pulsera med mörkare band som ganska snabbt vandrar upp och ner längs ögonstjälken. Snäckans beteende förändras, och den söker sig till öppna platser, gärna högt upp på strån, där de pulserande gröna utskotten lockar fåglar att tro att det är fjärilslarver ed. Fågeln äter snäckan och blir därmed infekterad. Det finns flera närbesläktade plattmaskarter, men denna art ger brunsvarta eller vinröda prickar i änden på ögonstjälkarna, vilket lär vara arttypiskt.